Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/317

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
315

Casterbridge, såsom annars är vanligt i dylika fall, ty Boldwood hade inte skaffat sig många vänner bakom boddisken. Butikerna ansågo det högst naturligt att en man, som genom att göra sina inköp direkt hos producenten hade djärvts trotsa den förnämsta av alla principer i landsortslivet, nämligen att Gud har skapat landsbyar för att skaffa en kundkrets åt landsortsstäderna, även hade ett fördunklat medvetande av de tio budorden. Initiativtagarne voro några barmhärtiga människor vilka — måhända alltför känslofullt — hade begrundat de senast upptäckta fakta, och resultatet var ett insamlande av vittnesbörd som man hoppades skulle i moraliskt avseende förflytta förbrytelsen ur viljadråpets kategori och leda till att anse det för en följd av ett utbrott av vansinne.

Petitionens resultat avvaktades i Weatherbury med bekymmer och intresse. Avrättningens timme var fastställd till klockan åtta en lördagsmorgon omkring en halv månad efter domens fällande, och ännu på fredagseftermiddagen hade intet svar anlänt. Vid den tidpunkten återvände Gabriel från Casterbridges fängelse, dit han hade begett sig för att taga avsked av Boldwood, och tog av längs en bigata för att undgå staden. Då han kom förbi det sista huset hörde han ett hamrande, och lyfte sitt böjda huvud för att ett ögonblick se sig tillbaka. Ovan skorstenarna kunde han se övre delen av fängelseporten, rikt glödande i eftermiddagssolen, och några gestalter som rörde sig där,