Hoppa till innehållet

Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/319

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
317

kring tolv. Om intet svar har kommit klockan elva, säger de, finns det ingen utsikt alls.»

»Jag hoppas så innerligt att hans liv skall skonas, sade Liddy. »Annars blir hon galen också. Stackars människa; hon har lidit så förskräckligt: hon förtjänar att alla tycker synd om henne.»

»Är hon mycket förändrad?» sade Coggan.

»Om ni inte har sett stackars matmor se'n i julas, så kan ni inte känna igen henne,» sade Liddy. »Hennes ögon är så olyckliga att hon inte är samma människa mer. Bara för två år se'n var hon en så munter flicka, och så här är hon nu!»

Laban red i väg såsom han blivit tillsagd, och klockan elva den natten strövade flera bybor längs landsvägen åt Casterbridge till och väntade hans återkomst — bland dem Oak och nästan alla andra karlar på Bathsebas gård. Gabriel önskade innerligt att Boldwood måtte räddas, om han än måste medge inför sitt samvete att han hade förtjänat döden; farmaren hade dock haft egenskaper som Oak ställde högt. Till slut, när alla voro alldeles utmattade av väntan, hördes trampet av en häst långt borta —

Först dovt, som på en gräsklädd led,
Se'n rasslande för backen ned,
I annan takt än bort han red.

»Nu får vi snart veta hur det har gått,» sade Coggan, och alla stego från banken där de stått ner på landsvägen, och ryttaren travade fram mitt ibland dem.