hör honom. Och hästen är förspänd — se på hjulspåren! Ja, det är vårt sto, det är säkert det!»
»Hur vet ni det?»
»Gamla Jimmy Harris skodde henne i sista veckan, och jag kan ta hans hästskor på min ed bland tiotusen.»
»De andra zigenarna har väl gett sig i väg tidigare, eller åt annat håll,» sade Oak. »Ni såg väl efter att där inte fanns andra spår?»
»Så är det.» De redo framåt under tystnad en lång och ledsam stund. Coggan bar ett gammalt repeterur av guldimitation, som han hade ärvt efter något geni i familjen, och detta ur slog nu ett. Han strök åter eld på en sticka och undersökte marken än en gång.
»Här har den måst sakta av sitt galopp,» sade han, kastande undan stickan. »En kvistig och kinkig gångart för en förspänd häst. Saken är den att de körde för fort i början; vi får nog fast dem ännu.»
De skyndade åter vidare och kommo in i Blackmore-dalen. Coggans ur slog åter ett slag. När de åter undersökte vägen, voro hovarnas märken placerade i ett slags sicksack, såsom lyktorna på en gata.
»Det där betyder trav, vet jag,» sade Gabriel.
»Bara trav nu,» sade Coggan belåtet. »Vi får fatt honom i tid.»
De ilade framåt en par tre miles till. »Ah, ett ögonblick,» sade Jan. »Låt oss se hur hon gick uppför den här backen. Det blir bra att veta.» En
3 — Thomas Hardy I
