Sida:Fjärran från vimlets yra del 2 1920.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
53

der till stoft. Svara därför inför hela denna församling av arbetsfolk: kan du besvärja detta vittnesbörd såsom herden kräver det av dig?»

»Nej, men goa herr Oak!» sade Cainy, och såg från den ena till den andra med mycken oro över sin iråkade belägenhets andeliga upphöjdhet.

»Nog vet jag att det är sant, men inte tycker jag om att önska mig till helvetet om det är osant, om det är vad ni menar.»

»Cain, Cain, hur kan du!» frågade Joseph strängt. »Vi uppmanar dig att svärja en helig ed, och du svärjer syndigt och gudlöst, såsom den syndige Simei, Geras son, som förbannade när han kom. Fy, min gosse, fy!»

»Nej det gör jag visst inte! Det är ni som vill driva en stackars liten gosses själ till förtappelsen, Joseph Poorgrass, — så är det just!» sade Cain och började gråta. »Allt vad jag menar är att i vanlig sanning så var det fröken Everdene och sergeant Troy, men i den där förskräckliga så-sant-mig- hjälpe sanningen som ni menar så var det kanske någon annan.»

»Det här får man ingen reda i,» sade Gabriel och återvände till sitt arbete.

»Cain Ball, du kommer ännu att drivas till tiggarstaven!» stönade Joseph Poorgrass.

Så svängdes skärorna igen, och de förra ljuden fortsattes. Gabriel låtsade ingen munterhet, men visade sig heller ej särskilt nedslagen. Emellertid visste Coggan rätt väl hur landet låg, och när de voro i ett hörn tillsammans sade han: