hon återvänt — blott från ett besök hos Liddy, förmodade han; hennes utflykt till Bath var honom alldeles obekant.
Han frågade efter fröken Everdene. Liddys sätt var besynnerligt, men han lade inte märke därtill. Hon gick in och lät honom stå där han var, och under hennes frånvaro drogs rullgardinen ner i det rum som innehöll Bathseba. Boldwood ansåg detta för ett dåligt tecken. Liddy kom ut igen.
»Fröken kan inte ta emot er,» sade hon.
Farmaren gick genast ut genom grinden. Han hade inte fått förlåtelse — det var slutet på allt. Han hade sett henne, som var hans fröjd och smärta, sitta i samma rum där han besökt henne såsom privilegierad gäst helt kort förut under samma sommar, och nu förbjöd hon honom tillträde därtill.
Boldwood skyndade sig inte hemåt. Klockan var minst tio, då han, under det han tankfullt vandrade genom den lägre belägna delen av Weatherbury, hörde formannens resårvagn köra in i byn. Denna vagn brukade fara fram och åter mellan byn och en norrut belägen stad, samt ägdes och kördes av en karl i Weatherbury, vid vars hus den nu stannade. Lyktan, som var fäst högst på kuren, belyste en gestalt i scharlakan och guld, vilken var den första som framträdde ur åkdonet.
»Ah!» sade Boldwood för sig själv, »på besök hos henne igen».
Troy inträdde i formannens hus, vilket hade
