»Håll, lyssna!» sade Troy viskande.
Lätta fotsteg hördes på landsvägen just ovanför dem.
»För tusan — det är hon,» fortsatte han. »Jag måste gå emot henne.»
»Henne — vem?»
»Bathseba.»
»Bathseba — ute den här tiden på natten!» sade Boldwood häpen och sprang upp. »Varför måste ni möta henne?»
»Hon väntade mig i natt — och jag måste genast tala med henne och ta farväl av henne, såsom ni önskar.»
»Jag inser inte att ni behöver tala med henne.»
»Det kan ju inte skada — och hon måste annars spatsera omkring och söka mig. Ni skall få höra på allt vad jag säger henne. Det skall hjälpa er på väg med er kärleksförklaring, när jag har gått.»
»Er ton är hånfull.»
»Ingalunda. Och tänk på att om hon inte vet vad det har blivit av mig, så kommer hon att tänka mera på mig än om jag rent ut säger henne att jag ämner ge henne på båten.»
»Ämnar ni inte säga henne någonting annat? — Får jag höra vart ord ni säger?»
»Vartenda ord. Sitt nu stilla där och håll min nattsäck åt mig, och passa på vad ni får höra.»
De lätta fotstegen kommo närmare, med ett uppehåll då och då, som om den gående lyssnade
