medan jag går efter den, så lovar jag att vara i ditt förmak inom tio minuter.»
»Ja.» Hon vände om och trippade tillbaka uppför backen.
Under förloppet av detta samtal ryckte det nervöst i Boldwoods hårt slutna läppar, och hans ansikte fuktades av klibbig svett. Han steg nu upp och gick fram mot Troy. Troy vände sig mot honom och mottog nattsäcken.
»Skall jag nu säga henne att jag ämnar ge henne på båten?» frågade soldaten spefullt.
»Nej, nej; vänta litet. Jag vill tala mer med er— mer med er!» sade Boldwood i en hes viskning.
»Ja,» sade Troy, »ni inser min svårighet. Kanske är jag en dålig karl — ett offer för mina egna infall — låter leda mig till vad jag borde låta bli. Men jag kan ju omöjligt gifta mig med båda. Och jag har två orsaker att välja Fanny. För det första tycker jag egentligen bäst om henne, för det andra lovar ni ställa det så att det nog lönar sig.»
I detta ögonblick flög Boldwood på honom och grep honom i kragen. Troy kände hur Boldwoods grepp småningom tätnade. Det taget var fullkomligt oväntat.
»Ett ögonblick,» flämtade han. »Ni skadar den ni håller kär.»
»Vad menar ni med det?» sade farmaren.
»Låt mig andas,» sade Troy.
Boldwoods grepp slaknade något; han sade: Vid Gud, jag har lust att ta livet av er.»
5 — Thomas Hardy II
