sade om henne; men hon hade alltför kvinnligt flödande talegåvor för att låta det som sades dö sin naturliga sotdöd i lugn och ostörd ro, såsom skvaller gör då det lämnas i fred. Hon rusade in ibland dem.
»Vem talar ni om?» frågade hon.
Det blev ett ögonblicks tystnad innan någon svarade. Till slut sade Liddy rättframt: »Vad vi sade var ett halvt ord om fröken själv.»
»Jag tyckte just det! Maryann och Liddy och Temperance — jag förbjuder er att fundera ut så'nt där. Ni vet att jag inte bryr mig det minsta om herr Troy — för det gör jag visst inte. Var och en vet hur jag avskyr honom. — Ja,» upprepade den illistiga unga varelsen, »jag avskyr honom!»
»Det vet vi nog, fröken,» sade Liddy; »och det gör vi alla ock.»
»Jag avskyr honom också,» sade Maryann.
»Maryann — usch, du falska varelse! Hur kan du dra ihop en så skamlös historia!» utbrast Bathseba häftigt. »Du beundrade honom hjärtligt ännu i morse, det gjorde du. Du vet, Maryann, du vet att du gjorde det!»
»Ja men fröken, det gjorde ni ju själv! Han är ju en vild landstrykare nu för tiden, och ni gör rätt i att hata honom.»
»Han är visst inte någon vild landstrykare! Hur vågar du, mitt upp i ansiktet på mig! Jag har inte någon rätt att hata honom, och inte du heller, och inte heller någon annan. Men jag är en fjolla! Inte angår det väl mig vad han är? Ni vet
