ligt för den skarpaste blick. Båda stodo sida vid sida på marken. Bathseba tycktes tänka blott på väderleken — Oak tänkte blott på henne i detta ögonblick. Till slut sade han —
»Nu tycks ovädret åtminstone vara över.»
»Jag tror så med,» sade Bathseba. »Men titta, där är ännu en mängd glimtar.»
Himlen uppfylldes nu av ett oupphörligt ljussken, i det att den ideliga upprepningen sammansmälte till ett kontinuerligt helt, liksom ett oavbrutet ljud blir resultatet av de tätt upprepade slagen på en gongong.
»Ingenting allvarligt,» sade han. »Jag kan inte begripa att det inte faller något regn. Men himlen vare lovad; det är så mycket bättre för oss. Nu går jag upp igen.»
»Gabriel, ni är bättre mot mig än jag förtjänar! Jag vill stanna här och hjälpa er ännu. Åh, varför är inte någon av de andra här!»
»De skulle ha kommit om de hade kunnat,» sade Oak, med tveksamt sätt.
»Åh, jag vet det allt — allt,» sade hon, och tillade långsamt: »De sover alla i rian, de sover ruset av sig, och min man bland dem. Så är det — icke sant? Tro inte att jag är en försagd kvinna som inte kan bära vad som händer.»
»Jag vet inte,» sade Gabriel. »Jag skall gå och se.»
Han gick bort till rian, lämnade henne ensam där. Han tittade genom dörrspringan. Allt var ännu alldeles mörkt, såsom då han lämnade det,
7 — Thomas Hardy II
