resultat, hvartill textgranskningen synes komma.» Vi skola då ransaka texten. I sin kyrkohistoria talar Beda om den saksiska eröfringen af England och yttrar därvid (I, kap. XV): »Advenerant autem de tribus Germaniæ populis fortioribus, id est Saxonibus, Anglis, Jutis. De Jutarum origine sunt Gantuari et Victuari, hoc est, ea gens quæ Vectam (Isle of Wight) tenet insulam, et ea, quæ usque hodie in provincia Occidentalium Saxonum Jutarum natio nominatur, posita contra ipsam insulam Vectam . . . . Porro de angiis, hoc est, de illa patria, quæ angulus dicitur et ab eo tempore usque hodie manere desertus inter provincias Jutarum et Saxonum perhibetur etc.» Detta ställe ätergifves af Alfred: »Comon hi of ðrim folcum ðam strangestan Germanie, þæt [is] of Seaxum and of Angle and of Geatum; of Geata fruman syndon Cantware and Wihtsætan, þæt is seo ðeod þe Wiht þat Ealond on eardað . . . . Is þæt land ðe Angulus is nemned betwyh Geatum and Seaxum.»
Saken kan ju synas därmed afgjord — ehuru visserligen mot all språkhistoria, enligt hvilken nord. Gautar måste blifva ags. Geatas och nord. iótar ags. Eotas, Yte eller Iotas. Men å den andra sidan kan man dock hysa vissa tvifvelsmål, att kung Alfred kände distinktionerna mellan Gautar (ags. Geatas), Iótar (Eotas), Goter (Gotas) och Gutar (Götas), och det förefaller rimligt, att han rört ihop dessa likljudande ord, hvilkas innebörd han helt visst aldrig gjort klar för sig. Se vi nu på det omtalade stället hos Beda, återgifves detta i den angelsaksiska krönikan: ða comon þa men of þrim megðum Germanie. Of Aldseaxum, of Anglum, of Iotum. Of Iotum comon Cantwara and Wihtwara . . . . Of Angle comon se á syððan stod westig betwix Iutum and Seaxum.» Detta ställe visar således raka motsatsen. Enligt Earle är anteckningen val sannolikt först från 1100-talet, men i hvarje fall visar den dock, att det angelsaksiska språket ägde en språkriktig beteckning för jutarna. Och hvad konung Alfred själf beträffar, så tyckes han ingalunda hafva varit säker på sin öfversättning, ty i samma arbete ger han en annan. Beda talar nämligen om kristendomens införande på Wight (IV, kap. XVI) och nämner om tvänne ynglingar, som flydde öfver till det engelska fastlandet:
