Sida:Folksagor.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

121

GOSSEN SOM VILLE FRIA

på en stekpanna och i den skulle bruden fara till kyrkan. Två möss togo plats bakpå som betjänter och två satte sig upp framtill och körde. Bruden tog plats i pannan och nyckelknippan som var fastknuten i svansen hängde i marken.

Då sa råttan till pojken:

»Vägen är lite smal här så du får allt traska och gå bredvid vagnen så länge, men bara det blir bredare väg så ska du få sitta bredvid mig», sa hon.

»Schangtilt ska det vara», tänkte pojken, men sa ingenting. »Jag vånne jag väl vore där uppe så skulle jag springa från hela byket», tänkte han vidare.

Men han följde med så gott han kunde. Ibland måste han krypa på knäna och ibland måste han böja ryggen för det var lågt i tak. Men när vägen blev bredare gick han före för att se ut den plats där han kunde lista sig från sina följeslagare och springa sin väg. Rätt som han gick där hörde han en klar och vacker röst bakom sig som sa:

»Nu är vägen bred och bra, kom och sitt hos mig, vännen min.»

Pojken snurrade runt och hade så när tappat både ögon och öron. Där stod en den finaste vagn förspänd med sex vita hästar och i vagnen satt en flicka så vacker som solen och runtomkring henne gingo andra flickor som voro så vackra som stjärnor. Det var en prinsessa och hennes leksystrar som alla varit förhäxade, men som han nu räddat genom att komma ner till dem och göra som de sagt utan att säga emot.