i paketet. Och om hon sedan ville tala med hingsten så skulle hon bara ta en käpp, som stod mot bergväggen och med den skulle hon knacka på berget, så skulle han komma.
Prinsessan ville alldeles inte skära huvudet av sin vän, men han bad så vackert, så till slut måste hon göra det. Hon knogade och skar och till sist var allt färdigt och hon la hudpaketet med de tre bladen i under berget. Sedan gick hon till svinstian, men hela vägen dit grät hon av sorg över hingstens öde. I stian satte hon på sig spjälkjolen och gick så fram till slottet och frågade i köket om hon kunde få tjänst där. Jo, hon skulle få bli diskerska, för den förra hade gått sin väg. Ja, hon diskade mycket ordentligt och skötte sig väl.
Följande söndag skulle det komma främmande till slottet och Karin bad att få gå med prinsens badvatten när han skulle bada om morgonen. De andra pigorna skrattade och sa att hon var alldeles för ful och alldeles för smutsig för att kunna visa sig för prinsen, men hur hon bad så fick hon gå till slut. När hon gick uppför trapporna i slottet skramlade det i spjälkjolen, så att prinsen hörde det och kom ut för att titta. När han fick se Karin frågade han vem hon var och vad hon hade där att göra.
»Jag skulle bära hit ert badvatten», sa hon, men prinsen ville alldeles inte ha det vattnet, som hon lortlolla hade burit, sa han, och så slog han ut vattnet över henne och gick in till sig.
