Sida:Folksagor.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
162
HÅKAN BORKENSKÄGG

han leta i fickorna och fann tygbitarna som hon stulit. Då blev han så arg så han började domdera och föra väsen utan måtta, men det slutade med att han förlät henne för mannens skull. Men när hon kom hem till riskojan om kvällen grät hon och sa att en vacker dag skulle hon nog råka i olycka, för nu var prinsen så arg, att han hotat henne med både länsman och tukthus.

En tid därefter kom Håkan hem till kojan och sa att nu ville prinsen att hon skulle komma och stå brud i brudens ställe, för hon var alltjämt sjuk och prinsen hade tröttnat på att vänta på henne.

»Jag tror ni äro från vettet både prinsen och du», sa prinsessan. »Tycker du att jag ser ut som om jag kunde stå brud åt prinsen, jag? Ingen tiggarkärring i världen kan se värre ut än jag gör», sa hon.

Men mannen sa att prinsen sagt det, och då måste det bli så. Det var ingenting annat att göra än att gå till slottet. Där blev hon så väl omhändertagen att hon inom kort liknade den vackraste prinsessa och alls ingen tiggarkärring. Hon fick så fina kläder att ingen prinsessa kunde fått finare och de foro till kyrkan och hon stod brud och när de kommo hem igen var det stor fest med dans på slottet. Men just som hon dansade som bäst med prinsen fick hon genom fönstret se att riskojan i skogsbrynet stod i ljusan låga

»Släpp mig, släpp mig, jag måste rädda Stackarn och barnet och kojan», skrek hon och höll på att svimma av förskräckelse.