Sida:Folksagor.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


JUNGFRUN PÅ GLASBERGET.

Det var en gång en man, som hade en äng och den låg långt uppe bland fjällen. På ängen fanns en lada där han förvarade höet. De sista åren hade ladan dock stått nästan tom, ty varje midsommarnatt, när gräset var som allra vackrast, blev ängen aväten, ja, det såg ut som om en stor hjord stampat och trampat och tuggat i den. Det hände en gång och det hände två gånger, men då blev mannen ond och sa till sina söner — han hade tre stycken, och den yngste, det var Askepilten förstås — att en av dem skulle sova i ladan på ängen under midsommarnatten, ty nu ville han inte vara med om längre att gräset gick förlorat som de två sista åren. Och den som sedan ville försöka att spela dem samma spratt igen, han skulle allt akta sig, sa han. Ja, den äldste erbjöd sig att vakta i ladan och han skulle nog passa gräset för både folk och fä och fanken med, sa han. När kvällen kom gick han till ladan och la sig att sova. Men mitt i natten hördes ett tordön och marken skalv så hela ladan skakade, och pojken sprang upp och la benen på ryggen och gnodde det fortaste han kunde, ja, han var så rädd, att han inte ens tordes vända sig om för att titta, och gräset blev uppätet den natten med, det är klart det.