stass ner till stranden for att möta dem. Och det blev stor fröjd över hela landet när skeppet kom med prinsessorna, prinsarna och Riddar Röd ombord, och ingen var gladare än den gamle kungen, som fått igen sina doöttrar. Alla prinsessorna voro så glada utom den yngsta, som skulle gifta sig med Riddar Röd. Hon bara grät och grät. Det tyckte inte kungen om utan han frågade varför hon inte var lustig och glad, hon som de andra. Han tyckte inte hon behövde vara ledsen, som sluppit undan det leda trollet och nu skulle gifta sig med en så präktig man som Riddar Röd. Och prinsessan vågade inte säga någonting eftersom Riddar Röd hotat ta livet av den som om talade sanningen.
Men en dag når alla prinsessorna sutto och sydde på den yngstas bröllopsstass kom en man klädd i vida sjömansbyxor med en stor kramlåda på ryggen in till dem och frågade om de inte skulle köpa lullull till bröllopet.
Han hade så många vackra saker både av guld och av silver. Jo, det kunde allt hända det, sa prinsessorna. De sågo på varorna och de sågo på mannen och de tyckte allt att de kände igen både honom och mycket av vad han hade i kramlådan.
»Den som har så mycket granna saker», sade den yngsta prinsessan, »har kanske något som är ändå grannare och som kunde passa oss ändå bättre än det här.»
»Det kan allt hända det», sa mannen.
De andra systrarna tystade på henne och bad att hon skulle minnas vad Riddar Röd sagt.
Några dagar därefter kom prinsen tillbaka alltjämt
