vid sadelknappen och alltsammans var av koppar, som lyste som guld. »Nej, hör nu», tänkte pojken, »är det du som äter upp vårt gräs, det ska vi allt bli två om.» Och så tog han upp elddonet, som han tagit med sig, och det kastade han över hästens rygg. Då kunde hästen inte röra sig ur fläcken, utan blev så tam, att pojken kunde behandla honom hur han ville. Han satte sig i sadeln och förde hästen till ett gömställe, som ingen kände till, och där fick han stå. När han kom hem skrattade bröderna åt honom och frågade spefullt hur det gått.
»Du stannade väl inte lång stund i ladan, kan jag tro, om du ens kom så långt som till ängen», hånade den ene.
»Jag låg i ladan till dess solen gick upp, men jag varken hörde eller såg något märkvärdigt», påstod Askepilten.
»Vi ska allt titta efter hur du vaktat ängen», sa bröderna och gick dit bort. När de kommo fram fingo de se gräset lika vackert som dagen förut.
Nästa midsommarnatt tordes ingen av de båda äldsta bröderna ligga i ladan, men Askepilten vågade han. Och det gick på samma sätt som året förut, med den skillnaden, att hästen som stod och betade utanför ladan om morgonen hade sadel och betsel och rustning av silver i stället för av koppar. Askepilten red bort till samma plats där han gömt den första hästen, och där gömde han nu också den andra. När han kom hem, sa bröderna:
