att gräset stod kvar i år också, blevo de så flata, att de slutade upp att reta Askepilten.
Kungen i det landet där pojkarnas far bodde hade en dotter. Och han ville inte gifta bort henne med någon annan än den som kunde rida uppför glasberget. Det låg nämligen ett högt berg i närheten av kungsgården, och det var blankt som is och brant som en vägg. Överst på toppen av berget skulle prinsessan sitta och tre guldäpplen skulle hon hålla i knäet. Den som kunde rida uppför berget och hämta de tre guldäpplena, han skulle få både prinsessan och halva kungariket, det lät kungen kungöra på kyrkvallen både i sitt rike och i grannrikena. Prinsessan var så söt att alla som sågo henne måste bli kära i henne, vare sig de ville eller ej. Så inte var det underligt att det kom prinsar och riddare, knektar och fina herrar ridande från alla håll och kanter. De voro så granna att skåda att det nästan gjorde ont i ögonen, och hästarna de redo dansande vägen fram. Och alla trodde de att just han skulle vinna prinsessan.
När dagen för tävlan var inne var det så fullt med manfolk till häst vid glasberget, att de som skulle titta på knappt kunde komma fram. Alla som kunde gå eller krypa ville vara med och titta efter vem som skulle få prinsessan, och Askepiltens båda bröder gingo också för att se på tävlingen. Den yngste brodern ville de däremot inte ha i sällskap, han var så sotig och smutsig så hu då. Askepilten förklarade helt lugnt att om han inte fick gå med de andra så fick han väl gå ensam, och så gick han.
När bröderna kommo fram till Glasberget voro ryttarna
