Då Per Krämare hade kommit hem med pojken lät han snickra en liten kista, och ställde i ordning den så fint, att det var en lust att se. Den tätade han med beck, la ned mjölnarpojken i den, låste igen låset och satte ut den i älven, så att strömmen for i väg med den. »Nu är jag kvitt honom», tänkte Per Krämare. Men då kistan hade seglat långt nedför älven, kom den in i en vattenränna till ett annat kvarnverk och for genom den ned på kvarnhjulet, så att kvarnen stannade. Mannen gick då ned och skulle se efter vad det var som stannade kvarnen, och så fann han kistan och tog den med sig upp.
Då han kom hem till hustrun vid middagstiden sa han: »Jag är riktigt nyfiken på vad det kan vara för något i den här kistan. Den kom farande ned på kvarnhjulet genom rännan och stannade kvarnen för mig i dag.»
»Det ska vi snart ta reda på», sa hustrun, »nyckeln sitter ju i. Lås bara upp!»
Då de låst upp låg där det vackraste barn man kunde se, och de blevo glada och ville behålla gossen, för själva hade de inga barn, och så till åren komna voro de, att de heller inte kunde vänta att få något.
När det nu lidit någon tid började Per Krämare igen att undra, om det inte skulle komma några friare till hans dotter, som var så rik och hade så mycket pengar. Men det kom ingen, och då reste han till stjärntydarna igen och bjöd dem mycket pengar, ifall de kunde säga honom vem hans dotter skulle få till man.
