Ja, då mjölnaren hörde det lät han Per Krämare få gossen.
De två reste nu vida omkring med kramvaror och handlade, tills de kommo till en gästgivargård, som låg vid kanten av en stor skog. Därifrån skickade Per gossen hem med ett brev till hustrun sin — för rakt över skogen var det inte långt — och bad honom, att han skulle säga henne, att hon skulle göra det som stod i brevet så snart som möjligt. Men i brevet stod det, att hon genast skulle tända upp ett stort bål och kasta mjölnargossen på det, och att om hon inte gjorde det, skulle hon själv brännas levande. Gossen gav sig i väg med brevet, och när det led mot kvällen kom han till en gård långt borta i skogen, och där gick han in. Folk fann han inte, men i ett rum stod en uppbäddad säng, och den lade han sig tvärsöver. Brevet hade han stuckit under hattbandet, och hatten la han över ansiktet. Då rövarna kommo hem — för på gården hade tolv rövare sitt tillhåll — och de fingo se gossen ligga på sängen, undrade de vad han var för en, och en av dem tog brevet, bröt och läste det.
»Hm, hm», sa han, »det är Per Krämare som är ute. Men nu ska vi spela honom ett spratt, för det skulle vara synd, om den gamle skälmen skulle få göra kol på en så vacker ung gosse.»
Så skrevo rövarna ett annat brov till hustrun och fäste det under hattbandet medan gossen sov, och i det brevet skrevo de, att hon ögonblickligen skulle hålla bröllop för dottern och mjölnarpojken och ge dem hästar
