Sida:Folksagor.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


HERRE-PER.

Det var en gång ett fattigt folk. De hade ingenting utom tre söner. Vad de två äldsta hette, det vet jag inte, men den yngste hette Per. Då föräldrarna voro döda skulle barnen ärva dem, men det var inte annat att få än en gryta, en bakplåt och en katt. Den äldste, som skulle ha det bästa, han tog grytan: »När jag lånar bort grytan, så får jag alltid skrapa den», sa han. Den andre tog bakplåten: »För när jag lånar bort bakplåten, så får jag alltid en smakbulle», sa han. Men den yngste hade ingenting att välja på, ville han ha något, så måste det bli katten. »Om jag lånar bort katten, så får jag ingenting för den», sa han, »får katten en mjölkskvätt, så vill han ha den själv. Men jag vill ta den med mig ändå. Det är synd, att han skall gå här och fara illa.»

Så drogo bröderna ut i världen för att försöka sin lycka, och var och en tog sin väg. Men då den yngste hade gått en stund sa katten:

»Du skall nog få lön för det att du inte ville, att jag skulle bli kvar i den gamla stugan och fara illa. Nu skall jag gå bort i skogen och få fatt på några präktiga djur, sedan skall du gå opp på kungsgården som du ser där borta, och säga, att du kommer med en sändning till