varandra hörde han, att det var björnen och vargen, räven och haren, som kommo och skulle hålla midsommarvaka där. De gåvo sig till att äta och leva gott, och då de voro färdiga med det satte de sig att språka med varandra.
Då sa räven: »Ska vi inte berätta en liten stump var medan vi sitter här?»
Jo, det tyckte de andra bra om — det kunde vara roligt sa de. Och så började björnen för han var den förnämsta:
»Kungen av England har så dåliga ögon, så han kan knappt se en hand för sig. Men om han kom upp i den här linden en morgon, medan det var dagg på bladen, och han tog av daggen och smorde på ögonen, så fick han igen synen, och den blev så bra som den nånsin har varit.»
»Ja», sa vargen, »kungen av England har en dövstum dotter också. Men visste han det jag vet, så fick han snart bot för henne. I fjol då hon gick till nattvarden spottade hon ut brödet, och en stor padda kom och slukade det. Men om de bara grävde under golvet, så fann de paddan; hon sitter rakt under knäpallen vid altaret, och brödet sitter i halsen på henne ännu. Om de skar upp paddan och tog ut det och gav kungadottern, så blev hon som annat folk igen både till att höra och tala.»
»Ja, ja», sa räven, »om kungen i England visste vad jag vet, så hade han inte så svårt att få vatten i sin kungsgård. Under den stora stenen mitt i gården finns
