än kastade omkring sig med lustiga historier, så förblev prinsessan lika allvarsam.
I närheten av slottet bodde en man som ägde tre söner. De fingo förstås också veta att kungen lovat prinsessan och halva riket åt den som kunde få hans dotter att skratta.
Den äldste ville först försöka sin lycka. Så snart han kom fram till slottet sa han åt kungen, att nu så skulle prinsessan allt få skratta i alla fall. Men kungen skakade på huvudet och sa, att nu hade så många unga män försökt sin lycka, och alla hade de fått ryggen sönderskuren, så nu ville han inte att det skulle bli flera trasiga ryggar, sa han. Men pojken var envis. Han sa att när han exercerade beväring så hade både hög och låg skrattat åt honom och hans påhitt, så nog skulle han få prinsessan att skratta, sa han. Och därmed klädde han på sig sin tokiga uniform och ställde sig utanför prinsessans fönster och exercerade på det mest tokroliga sätt — men det hjälpte inte. Prinsessan hon höll sig minsann för skratt, hon. Ja, då togs han av vakten och de skuro tre skåror i hans rygg och sedan skickade de hem honom igen.
När han kom hem, ville den andra sonen försöka sig på, fastän han såg hur illa det gått för brodern. Han var skollärare och en riktig sicken en. Han var så halt att han knappt kunde gå. Rätt som det var såg han ut som en liten dvärg, och när han så reste sig upp på det långa benet han hade, så blev han så lång som en
