ilsket på smeden för det att han gjorde narr av dem. Då tänkte smeden att det skulle vara roligt att hålla fast i dem allesammans, för han var så hiskligt stark, den karln, och så tog han ett ordentligt tag med tången i baken på mannen som hoppade på ett ben. Karin skrek i himmelns höjd, förstås, men Furuhans sa: »Vill du med så håll fast», och så var smeden fast. Han slog ryggen i krum och tog spjärntag i marken, men ingenting hjälpte, han kunde inte komma loss. Han satt fast som i sitt eget skruvstäd hemma i smedjan, och vare sig han ville eller ej, så måste han dansa med i följet.
När de kommo fram till slottet började bandhunden skälla som en besatt, och prinsessan måste fram till fönstret för att se efter vad som stod på. När hon då fick se detta hoppande och skrikande följe, kunde hon inte längre hålla sig för skratt, utan hon log där hon stod i fönstret. »Vänta bara», tänkte Furuhans, »hon ska allt få grina och le värre än så», och därmed försvann han med sitt följe bakom slottet. När han kom fram till köksdörren stod den på vid gavel, och köksan höll på att röra i gröten med en stor slev. När hon fick se det tokiga följet kom hon ut i dörren med sleven i ena hand och den andra la hon på magen, som hoppade av skratt När hon fick se att smeden var med, slog hon sig på låren och skrek av skratt, men sedan måste hon ut för att få klappa den präktiga gåsen, hon med.
»Furuhans, Furuhans», skrek hon, »låt mig få klappa din fina fågel.»
»Låt henne hellre klappa mig», sa smeden.
