»Jag brukar ha god aptit själv», sa Mumle, »men den som varit i min matsäck tycks vara värre än jag, för han har ätit upp benen också», sa han.
Så gick det den första dagen och den andra gick det på samma sätt. Den tredje dagen tog han matsäcken med vad som fanns kvar med sig upp i fjället och la sig att sova bakom säcken.
Rätt som det var kom ett hiskligt troll med sju huvuden ut ur berget och började att knapra och mugga av hans mat.
»Nu är det lagat», sa trollet, »så nu får jag äta.»
»Det ska vi allt bli två om», skrek Mumle och drev till trollet med sin klubba så att huvudena trillade av.
Därpå gick han in i berget, vars port trollet lämnat öppen. Där inne stod en häst och tuggade på gamla trasor och bakom hästen stod en tunna med havre.
»Varför äter du inte ur havretunnan?» frågade Mumle.
»Därför att jag inte kan vända mig om», svarade hästen.
»Så ska jag vända på dig», sa Mumle.
»Slå hellre av mitt huvud», bad hästen.
Det gjorde Mumle och då förvandlades hästen till en vacker man. Han berättade först att trollet förhäxat honom och sedan hjälpte han Mumle att leta efter svärdet. De hittade det på botten av trollets säng, och i sängen låg trollets gamla mor och snarkade så det ekade i berget.
De togo hemvägen över vattnet, och när de hunnit halvvägs kom den gamla trollpackan löpandes ut ur berget. Eftersom hon inte kunde simma så lade hon sig ner och började dricka ur sjön. Hon drack så pass, att
