alltmera folk som ville vara med på festen. När kvällen kom på bröllopsdagen vågade Peik emellertid inte stanna längre i kungsgården, utan han la benen på ryggen och gav sig i väg. Det blev ett letande och ett sökande efter bruden, men hon stod inte att hitta, och så måste gästerna ge sig i väg hem just när det var som roligast.
Kungen var både ond och ledsen och grubblade på hur detta kunde hänga ihop. Till sist satte han sig i sadeln och red ut på promenad. Det blev så tråkigt att bara sitta hemma och grubbla. Men när han kom utanför gärdesgården så fick han se Peik, som satt på en sten och spelade på munharmonika.
»Sitter du här du, Peik?» sa kungen.
»Ja, visst sitter jag här, var skulle jag annars sitta», sa Peik.
»Nu har du lurat mig skamligt gång på gång», sa kungen. »Men kom nu med hem, så att jag får dräpa dig», sa han.
»Ja, eftersom det inte finns någon annan råd, så får jag väl gå med då», sa Peik.
När de kommo hem till kungsgården gjorde de i ordning en tunna, och i den skulle Peik sättas. När allt var i ordning kördes tunnan upp på ett högt berg. Där skulle Peik ligga i tre dygn för att få tid att tänka över och ångra allt ont han gjort, och sedan skulle han rullas utför berget rakt ner i floden. På tredje dagen kom en rik man gåendes förbi på berget, och då hörde han hur Peik sjöng inne i tunnan: »Till himmelriket, till
