»Oj, oj, oj!» vrålade Fan. »Käre vän, låt mig bara få komma ut så ska jag aldrig komma tillbaka mera.»
»Nu tror jag nog att låset håller», sa smeden, »så nu kan du få komma ut igen», och så öppnade han pungen och Fan flög ut och for sin väg med sådan fart, att han inte ens vågade se sig om.
En tid därefter kom smeden att tänka på att det kanske ändå inte var så klokt gjort att stöta sig med Fan, för om han inte blev mottagen i Himmelriket, så skulle han bli husvill efter döden ifall han inte heller skulle få komma in i Helvetet. Han blev så orolig vid denna tanke, att han beslöt så gott först som sist gå och höra sig för hur det skulle bli med husrum för honom. Han tog storsläggan på nacken och gav sig i väg.
När han gått ett bra stycke kom han till korsvägen där vägen till Himmelriket går åt motsatta hållet mot vägen till Helvetet. Där fick han sällskap med en skräddare, som vandrade framåt med sitt pressjärn i handen.
»God dag», sa smeden. »Vart ska du gå?»
»Till Himmelriket, om jag kan komma in där», sa skräddaren. »Och vart ska du gå?»
»Jag tänkte allt fråga först i Helvetet om jag kan få husrum där», sa smeden. »Det är nog så att jag känner chefen där från förr», sa han.
När de kommo till korsvägen sa de farväl och gingo åt var sitt håll. Men smeden var en stark karl, som gick dubbelt så fort som skräddaren, därför dröjde det inte länge innan han stod i porten till Helvetet. Han bad
