»Jo, en liten kajutvakt», svarade karlarna.
»Låt mig få tala med honom också», bad kungen.
Och pojken sa att han nog skulle kunna rädda prinsessan.
När skepparn fick höra det blev han så arg och så rädd att han snurrade runt som en tordyvel i en tjärpyts. Han trodde pojken skulle blanda sig i något som han inte kunde klara och sa att det inte var lönt att höra på sådant barnpladder. Men kungen sa att förståndet växer med åren och en pojke skulle med tiden bli en hel karl. Hade han sagt att han kunde rädda prinsessan så skulle han också få försöka. Det var många som försökt och som misslyckats förr. Han förde pojken till sin dotter och pojken sjöng den rätta psalmen en gång. Och se, då kunde prinsessan röra på ena armen. När han sjungit psalmen för andra gången kunde hon sitta upp i sängen och när han sjungit den för tredje gången var prinsessan frisk.
Kungen var så glad att han ville ge pojken halva kungariket och dottern med. Pojken tackade allra ödmjukast för kungariket, det kunde allt vara bra att ha, men prinsessan ville han inte ha för han hade givit en annan flicka sitt ord, sa han. Alltså stannade han där och fick halva riket. Men efter någon tid blev det krig i landet. Pojken måste förstås vara med och han sparade inte på att använda den svarta eggen, kan man veta. Fienderna föllo till marken som flugor och kungen vann. Men då använde pojken den vita eggen så att alla soldaterna fingo liv igen, och till tack för det lovade de
