Sida:Folksagor.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


FAN OCH FOGDEN.

Det var en gång en fogde, en riktig roffare av värsta slag. En dag kom fan och skulle hämta honom.

»Jag hör aldrig annat från folket här på gården än att måtte fan ta fogden», sa han, »så nu är det bäst du följer med mig. Elak är du så pass att du inte kan bli värre, så kom nu», sa fan.

»Sätter du tro till vad folket här sladdrar, så får du mer jobb än du hinner med», sa fogden. »Och är du en sådan genomhygglig karl att du gör allt vad folk ber dig om, så torde det väl kunna hända att jag slapp följa med den här gången också», sa han.

Fogden talade vackert för sig och fan var medlidsamt upplagd, så till sist kommo de överens om att vandra ett stycke tillsammans och den första de mötte som någon bad fan ta, han skulle få gå med i stället för fogden. »Men av hjärtat måste de önska honom åt helvetet», sa fan.

Först kommo de till en stuga, där stod en kärring och kärnade smör. Eftersom hon såg främmande gå förbi måste hon kika efter dem ett slag. Under tiden kom hennes gris som gick och snörvlade i alla vrår och stoppade trynet i kärnan. Den föll omkull och grisen började lapa upp grädden förstås.