och slängde i dörrar och portar så det brakade i hela slottet.
»Hu, vad här luktar kristet manfolk», skrek han så fort han fått ena huvudet innanför dörren.
»Det händer allt det», sa pojken, »men inte behöver du väl väsnas så för det», och så högg han alla huvudena av trollet.
När han det gjort kände han sig så trött, att han måste vila sig en stund, och så la han sig på sängen vid sidan av prinsessan och sov till klockan ett följande dag. Då hörde han åsnan skria på vägen. Den lät så förskräckt att pojken förstod han måste skynda sig. Han slängde några droppar av livets vatten på prinsessan, som vaknade och tackade, honom därför att han frälst henne från trollet. Hur det nu var så sölade de så länge innan de kommo i väg att djuren vaknade utanför, och när han satte sig upp på åsnan med prinsessan framför sig, kastade sig de vilda djuren över dem och ville äta upp dem. Då sa åsnan att han skulle slänga en skvätt av dödens vatten på dem och det gjorde han och alla djuren föllo till marken.
Under vägen hem sa åsnan, att när han nu räddat prinsessorna så skulle han förstås komma till makt och härlighet och då skulle han nog glömma bort den stackars åsnan, så att den skulle komma att krypa på knäna av svält. Nej, det skulle aldrig ske, mente pojken. När han kom hem och slängde lite livets vatten på den sovande prinsessan vaknade hon och alla blevo så innerligt glada. Den gamla kungen var gladast av dem
