TUPPEN OCH RÄVEN.
Det var en gång en tupp, som stod på en gödselhög och gol och flaxade med vingarna. Då kom räven på besök.
»God dag», sa räven. »Jag hör nu att du gal, men jag skulle vilja veta om du kan stå på ett ben och gala och blunda, som far din kunde», sa Mickel.
»Det kan jag visst det», gol tuppen och ställde sig på ett ben, men han blundade bara med det ena ögat. När han lyckats med det konststycket hoverade han sig fasligt och slog med vingarna, som om han gjort något riktigt storståtligt.
»Det var vackert», sa räven, »det lät precis lika vackert som när prästen mässar i kyrkan. Men månntro om du också kan stå på ett ben och gala och blunda med båda ögonen på en gång? Det tror jag knappt du kan», sa räven. »Nej, far din han var allt ett strå vassare, han.»
»Hå bevars, det kan allt jag med», tyckte tuppen, och ställde sig på ett ben och blundade med båda ögonen. Huj, vad räven var kvick med att kasta sig över tuppen. Han tog honom över nacken och slängde upp honom på sin rygg, så han aldrig hann gala slut, innan det bar i väg till skogs så fort räven kunde springa.
När de hunnit fram till en gammal gran slängde räven
