främmande land, och vart de kommo så frågade de efter den gröne riddaren. Sent omsider kommo de till ett slott, som var överklätt med svart tyg, och just som de skulle passera slottet kom ett störtregn över dem. Då gick prinsessan in under kyrkvalvet och tänkte stanna där till dess att skuren gått över. Bäst som hon stod där kom en ung man och en gammal man gående. De ville också skydda sig för regnet och stego in under kyrkvalvet, men prinsessan gömde sig i en vrå så de icke sågo henne.
»Vad kommer det sig att det här slottet är svartklätt?» frågade den unge.
»Vet du inte det?» sa den gamle. »Prinsen här är dödssjuk. Det är han som kallas för den gröne riddaren.» Och så berättade han hur det hela gått till. När den unge hört hela historien, undrade han om det inte fanns någon som kunde bota prinsen.
»Det finns bara ett botemedel», sa den gamle, »och det är om den prinsessan som satt i det murade huset komme hit och plockade örter på marken och kokade dem och tvättade prinsen tre gånger med vattnet.» Och så räknade han upp vad det var för örter, som skulle kunna göra prinsen frisk igen.
Prinsessan hörde alltsammans, och hon hörde noga på. Så snart regnet slutat gingo de båda männen, och prinsessan dröjde inte länge kvar hon heller. Så fort de kunde började de samla örterna, både hon och leksystern, och de plockade och knogade för att få ihop så mycket örter som skulle kokas. Därpå köpte hon sig en
