oxeltand där han förvarade sina trollgifter. Och där skulle pojken minsann inte kunna finna den, menade han.
Strax efter midnatt flög prinsessan hem igen. Följeslagaren satte sig bakpå gumsen och snart voro de hemma.
Nästa dag blev pojken bjuden på middag vid kungens bord, men då var prinsessan så tvär och högmodig, att hon inte ens ville titta åt det håll där pojken satt. När de slutat äta tog hon på sig en gudsnådig och sockersöt och försmädlig min och sa:
»Du har väl den där saxen, som jag bad dig ta hand om i går?»
»Ja ja mänsan», sa pojken, »det har jag och här är den», sa han och kastade den i bordet med sådan kläm, att alla hoppade högt. Prinsessan kunde inte ha blivit mera förskräckt om han så kastat saxen i ansiktet på henne. I alla fall gjorde hon sig söt och rar när hon sa:
»Eftersom du tagit hand om saxen så bra kan du antagligen också förvara mitt guldnystan och ge mig igen det i morgon middag. Tappar du bort det så måste du dö, ty så står det skrivet i lagen», sa hon.
Det var då ingen sak, menade pojken och tog nystanet och stoppade det i fickan. Men prinsessan gjorde precis som hon gjort dagen förut, hon skämtade och lekte med pojken, så han glömde både nystan och försiktighet, och när han kom upp till vännen om kvällen, så hade han inte nystanet i fickan längre.
Det gick då på samma sätt som kvällen förut, följeslagaren gick ner till gumsen och fick veta att 7. — Asbjörnsen, Sagor.
