skulle bra gerna ha velat se honom, jag också,“ sade Askepilten. “Ja, det glimmar icke fullt så mycket i askhögen, du ligger och rör i, din fuling!“ sade bröderna.
Dagen derpå skulle alla riddare och prinsar fram inför konungen och prinsessan — det hade visst blifvit för sent om qvällen, tror jag — för att den som hade guldäpplet skulle få visa fram det; den ene kom efter den andre, först prinsarne och sedan riddarne, men ingen hade något guldäpple. “Ja, men någon måste ha det,“ sade kungen, “för det sågo vi allesammans, att det var en som red upp och tog det;“ derpå lät han utgå en kungörelse, att alla som funnos i landet skulle upp på slottet och försöka lemna fram guldäpplet. Ja, den ene kom efter den andre, men ingen hade något guldäpple, och slutligen måste äfven Askepiltens begge bröder fram. De voro de siste, och så sporde konungen om det icke fanns några fler i hans rike. “Åhjo, vi ha en bror,“ sade de, “men han kan icke ha guldäpplet, han har icke varit borta från askhögen någon af de här dagarne. — “Ja, det gör detsamma,“ sade kungen, “ha alla de andra varit uppe på slottet, så kan han också komma in,“ och så måste äfven Askepilten upp i kungsgården. “Har du guldäpplet, du?“ frågade konungen. “Ja, här är det ena, här är det andra och här är det tredje också,“ sade Askepilten, i det han ur fickan tog upp alla tre guldäpplena; och med detsamma kastade han ifrån sig de sotiga kläderna och der stod han nu i guldrustningen så grann att det blänkte af honom. “Ja, du skall ha min dotter och halfva riket; du har väl förtjent både henne och det,“ sade konungen. Så blef der bröllop och så fick Askepilten kungadottern, och på bröllopet stod glädjen högt i tak; för roa sig kunde alla, fastän de icke dugde till att rida uppför glasberget, och ha de icke slutat upp med förlustelserna, så hålla de på ännu.
