ännu mycket fulare och otäckare hufvud. “Kyss mig du!“ sade hufvudet. “Ja, jag skall kyssa dig,“ sade flickan, det gjorde hon också, men tyckte att det var det odrägligaste hon gjort i hela sitt lif. Sedan talade det ena hufvudet till det andra, och de sporde hvarandra, hvad de skulle göra åt den, som varit så godhjertad. “Att hon blir den finaste flicka, som finnes till, och bländande skön som den grannaste dag,“ sade det första hufvudet. “Att det rinner guld af håret, för hvar gång hon kammar sig,“ sade det andra. “Att det faller guld ur munnen på henne, hvar gång hon talar,“ sade det tredje hufvudet. Då nu jungfrun kom hem, så vacker som en dag, blefvo stjufmodren och hennes dotter ännu elakare; och ännu värre blefvo de, då hon talade, och de fingo se att det föll guldmynt ur hennes mun. Stjufmodren blef så ytterst förargad, att hon föste ut mannens dotter i svinhuset, der skulle hon få hålla till med sitt guldkrafs, men in i stugan fick hon alls icke lof att sätta sin fot.
Det dröjde nu icke så länge, förrän modren ville ha sin egen dotter till bäcken och bära hem vatten. Då hon kom dit med ämbaren sina, syntes det första hufvudet i vattenbrynet. “Tvätta mig du,“ sade det. “Det ska hin tvätta dig!“ svarade dottern. Så kom det andra upp. “Kamma mig du!“ sade hufvudet. “Hin må kamma dig!“ sade hon. Så det till botten, och det tredje hufvudet upp. “Kyss mig du!“ sade hufvudet. “Det ska hin kyssa dig, din åsnetratt," sade jäntan. Sedan pratade hufvudena åter med hvarandra och funderade, på hvad sätt de skulle belöna den, som varit så elak; och så blefvo de ense om, att hon skulle få en fyra alnar lång näsa, en tre alnar lång trut och en buske midt i hufvudet, och hvar gång hon talade, skulle det falla aska ur hennes mun.
Då hon kom hem till stugudörren med vattenämbaren, ropade hon till modren — “låt opp!“ sade hon. “Låt
