hus här i natt?“ frågade mannen. — “Nej,“ sade gumman. Men så tog mannen fram tobaksrullen och började att torka samt gaf henne hela handen full med snus. Då blef hon så glad, att hon började dansa, och mannen fick låna hus. Plötsligt frågade han efter Bonde Väderskägg. Hon visste icke något om honom, sade hon, men hon rådde öfver alla foglarne och dem blåste hon tillsammans med pipan sin. Då hon hade förhört dem allesammans, saknade hon örnen, men straxt derefter kom han, och då hon sporde honom, sade han sig komma från Bonde Väderskägg. Gumman befallde att han skulle följa mannen dit. Men örnen ville först ha något att äta och så ville han hvila öfver till en annan dag, för han var så trött efter den långa färden, att han knappt kunde höja sig från marken. Då han blifvit både väl mätt och uthvilad, ryckte käringen en fjäder ut ur stjerten på örnen och satte dit mannen i stället, och så flög han af med honom: men de hunno icke fram till Bonde Väderskägg förrän vid midnatt. Då de kommo fram, sade örnen; “det ligger någonting utanför dörren, men det skall du icke bry dig om. De, som äro innanför, sofva så tungt allesammans, att de icke ha lätt för att vakna; men du skall gå bort till bordslådan och taga fram tre brödstycken; hör du en som snarkar, skall du rycka tre fjädrar ur hufvudet på honom, han vaknar icke för det.“ Mannen gjorde så; då han fått brödstyckena, nappade han först en fjäder. — “Uff!“ skrek Bonde Väderskägg. Så nappade han en till, då skrek han “uff!“ igen: men då han ryckte ur den tredje, skrek Bonde Väderskägg, så mannen trodde, att både väggar och tak skulle ramla, men han sof lika godt. Örnen talade om, huru han skulle bära sig åt sedan, och det gjorde han; han gick till fähusdörren och snafvade på en sten, som han tog upp; under den lågo tre spånor, dem han också tog upp. Sedan bultade han på fähusdörren, som genast öppnade sig.
