och olycka,“ sade den äldre, “så ropa tre gånger på mig, så skall jag komma och hjelpa dig; men du får inte ropa mig förrän du är i den yttersta nöd!“ — “Det blir väl inte snart vi se hvarann igen då,“ menade Lillepys. Derpå sade de hvarandra farväl, och Lillepys gick åt öster och kung Lilleput åt vester.
Då nu Lillepys hade gått en god stund ensam, mötte han en gammal, gammal krokryggig käring, som bara hade ett öga. Det knep Lillepys. “Aj! aj!“ ropte käringen “hvart tog mitt öga vägen?“ — “Hvad ger du mig så ska’ du få ett öga,“ sade Lillepys. “Jag ger dig ett svärd, som är så beskaffadt, att det kan öfvervinna en hel krigsmakt, om den ock vore aldrig så stor,“ svarade gumman. “Ja, hit med det!“ sade Lillepys. Käringen gaf honom då svärdet, och så fick hon ögat sitt igen. Derpå gick Lillepys vidare, och då han hade vandrat en stund, mötte han återigen en gammal, gammal krogryggig käring, som bara hade ett öga; det stal Lillepys innan hon visste ordet af. “Aj! aj! hvart tog ögat mitt vägen?“ ropte käringen. “Hvad ger du mig, så ska’ du få ett öga,“ sade Lillepys. “Jag ger dig ett skepp, som kan gå i sött vatten och salt vatten, berg och djupa dalar,“ svarade gumman. “Ja, hit med det!“ sade Lillepys. Gumman gaf honom då ett litet, litet skepp, som icke var större än att han kunde stoppa det i fickan; så fick gumman ögat sitt igen, och de gingo hvar sin väg. Då han så hade gått en lång stund, mötte han för tredje gången en gammal, gammal krokryggig käring, som bara hade ett öga. Det stal Lillepys också, och då gumman skrek och tog illa vid sig och frågade efter ögat sitt, sade Lillepys: “Hvad ger du mig, så ska’ du få ett öga:“ — “Jag ger dig konsten att brygga hundra läster malt i en brygd.“ Ja, för den konsten fick käringen ögat sitt igen och de gingo hvar åt sitt håll.
