Sida:Folksagor og äfventyr.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
34
LILLEPYS.

så glad att hon inte visste hur hon skulle bära sig åt; hon både hoppade och dansade. “Sof nu en liten stund i mitt knä,“ sade hon till Lillepys, och medan han låg der, drog hon på honom en guldklädning.

Men nu dröjde det inte länge, må tro, förrän Riddar Röd kröp ner igen ur trädet, då han såg att ingen fara mera var på färde. Prinsessan hotade han så länge, tills hon måste lofva att säga, att han hade räddat henne; för sade hon inte det, så skulle han taga lifvet af henne. Derpå skar han ut lungan och tungan ur trollet och lade i näsduken sin, och ledde så prinsessan tillbaka till kungsgården; och hade han inte varit ärad der förut, så blef han det då nu, så det förslog. Kungen visste icke hvad han skulle hitta på för att fira honom, och alltid satt han vid kungens högra sida vid bordet. Lillepys han gick först ut på trollskeppet och tog med sig en hel mängd guld- och silfvergördlar, och med dem traskade han tillbaka till kungsgården. Då kökspigan fick se allt guldet och silfret, blef hon rent ifrån sig och frågade: “Men kära, söta Lillepys, hvar har du fått allt det här ifrån?“ för hon var allt litet rädd att han inte hade fått det på ärligt vis. “Åh,“ svarade Lillepys, “jag var hem på ett litet ryck, och der hade de här banden fallit utaf några tomfat, och så tog jag dem med mig åt dig, jag.“ Ja, då kökspigan hörde att de voro ämnade åt henne, så frågade hon inte vidare om saken; hon tackade Lillepys, och allt var godt och väl igen.

Nästa thorsdagsqväll gick det på samma sätt: alla voro i sorg och bedröfvelse; men Riddar Röd mente tro på, att hade han kunnat rädda kungadottern från ett troll så kunde han allt rädda henne från ett till, och gick ned till stranden. Men han gjorde nog icke det trollet heller stor skada, han; ty då tiden kom att de kunde vänta trollet, sade han liksom förra gången; “Det är bättre att