Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

FOLKUNGATRÄDET


varit tungsint. Jag märker sådant. Andnöd, tryck öfver bröstet. Det börjar som en sjukdom.

— Allt börjar ur ingenting — säger broder Magnus — men jag förstår dig inte, kära riddare.

Herr Svantepolk stannade och såg skarpt på honom.

— Det är något, som alltid felats dig, Valdemar, något som skulle förvandla dig från man till riddare och sätta korsfanan i din hand. Jag har alltid i mina böner inskjutit ett ord därom för din räkning. Och nu falla fjällen från mina ögon, nu ser jag att jag är bönhörd. Med bara lugn kommer människan ingen hvart. Hon behöfver ett törne i skon för att gå stolt och strålande. Hon måste kunna gråta, när ingen ser det. Maten måste kvälja henne på tungan, för att hon skall kunna le ett riktigt godt och vackert leende. Så underligt är hon nu en gång skapad. Du kan rycka på axlarna, du kan sluta upp att gå i kyrkorna och tycka, att det är lika litet mening i att födas som att dö. Det hjälper dig inte. Där vattnet ser tommast ut, är det djupast och gåtfullast. Svara mig nu frimodigt, som bara du kan. Är det på den

98