FOLKUNGATRÄDET
som på hån benrangel ur groparna på kyrkogården och satte sig att rida på klockorna. För hvart timslag under deras knogar blef det rörelse och förskräckelse bland brynjorna och trasorna. Och de sofvande sprutto upp från sänghalmen och stammade: Inte så fort med timmarna, inte så brådt mot det oundvikliga! Är då detta friden, som vi bedja om ? — Liklukten och rökelsen voro nära att kväfva honom, och han snubblade in i benhus, där djäflarna höllo på att slita upp de förtappades bröst och rycka ut de inälfvor, som tillhörde dem. De hade grå trynen och liknade ödlor, där de tuggade på hjärtan och njurar, som redan i lifvet varit förruttnade och nu fyllde dem med ett sådant välbehag, att deras ryggar gingo i vågor. Och han såg sin egen kropp ligga afklädd och blå under deras klor.
Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om bänkstolpen, som ville en osynlig makt draga ned honom ur högsätet. Ord, som annars sällan brukade trifvas på hans tunga, växte fram naturligt och sakta, och han knäppte händerna och hviskade:
— Kristus min frälsare, hvarför slår du mig med en sådan fasa?
