FOLKUNGATRÄDET
förde honom till ett mycket upptrampadt ställe. Det var för honom ingen obekant stig, ty den ledde till vallkullans lada. När han red in på gläntan fick han se, att där hade flyktingarna stannat för ett ögonblick. Det var elfva ryttare, och alla sutto till häst, men frusadeln var tom.
Valdemar drog sitt korta svärd och högg blindt in på herr Svantepolk. Det gnistrade och skrällde. Herr Svantepolk sänkte slutligen sitt vapen, medan hans häst strök baklänges och satte sig på hasorna.
— Vid helgonens namn, är det du, Valdemar? Nu har du en annan klang i ditt järn än sist vid dysten. Visste jag inte, att också detta under skulle ske med dig!
Valdemar steg af och ryckte upp dörren till ladan. Gistre Härjanson stod hopkrupen i ena vrån som en svart skugga, men Yrsa-lill höll på att leta fram under höet alla de kungliga gåfvorna, alla halsband och guldsömmade kjolar. Hon visade dem för Jutta, som satt på kubben.
— Af hvem har du fått all den härligheten, vallkulla? — frågade Jutta föraktfullt och låtsades först icke märka Valdemar.
Yrsa-lill förundrades.
150
