FOLKUNGATRÄDET
Under hela ridten hade det rådt ett solsken, som kunde göra den bittraste glad, och det föreföll henne nästan, att den friska vinterdagen nu kom stormande efter henne i Valdemars skepnad. Emellertid hade hertigen ridit så nära fram till dörren, att hans häst stack in hufvudet och nappade efter hö.
— Låt mig följa henne, Valdemar — sade han. — Eller är det kvinnor, som skola rycka omkull folkungaträdet, det skyhöga, det lummiga?
— Då rämnar det för ett västanväder, broder. Då faller det tillbaka i samma famn, där allt sköt upp. Och jord och stjärnor skola sjunga: nu tappa rötterna sitt fäste i bondejorden, nu blommar folkungaträdet i en enda salig eldsflamma. Har du harpan med dig, lekare, så stäm upp om kärleken! Och om kvinnorna! Vi begabba dem som svagheten begabbar öfvermakten, som människorna bespotta sina egna gudar. De äro lågan, och vi med allt vårt byggande och lagskipande äro bara vaxet!
— Lär dig af mig att undfly kvinnorna, Valdemar — svarade Magnus med ett stelt leende och en bugning för den ädla fränkan.
152
