FOLKUNGATRÄDET
tända vaxljuset mellan händerna, rättfärdighetens ljus.
— Känn dig redan i de goda systrarnas armar, åtminstone i en broders. För mig är du redan en fridlyst nunna. Det var för att försöka glömma dig jag satt här med Yrsa-lill. Det var illa af mig, men nu har jag mod att säga dig det.
Han följde henne ut i det klingande solskenet och lyfte henne i frusadeln.
Yrsa-lill var i färd med att rulla det skylande höet tillbaka öfver sina dyrbarheter, men hon lyssnade hela tiden med skärpt hörsel. I hennes stilla drömlif var det bara en ny och vacker syn, att så höga gäster en stund dröjde hos henne och att det var för att glömma en så änglaren varelse, som han hade gått i vänskap med henne. Hon var lycklig öfver att få stå så nära den välfostrade jungfrun, att hon ibland kom åt att stryka öfver hennes ärmfållar. När hon såg, att Valdemars häst hade gått undan bland träden för att nafsa från grenarna, tog hon en hötapp och lockade honom tillbaka. Men stiglädret hade brustit och Valdemar vinkade på henne.
— Du måste hjälpa mig, Yrsa-lill. Du
160
