FOLKUNGATRÄDET
— Ingen har lärt mig det Men skänk mig ett nystan att nysta på.
Drottningen skrattade till igen, hårdt och elakt, och vände sig om till vaktfogden.
— Tag en spade och gräf under den murkna alen, som står nedanför vägen, så hittar du nog ett nystan åt Yrsa-lill. Kom med mig ut, så skall jag undervisa dig, hur du skall bära dig åt.
Han följde med drottningen ut, och hon talade en stund med honom, innan hon gick tillbaka till sin sofstuga.
Det dröjde länge om, innan han kom igen, mer än halfva dagen. Då bar han framför sig en spade, som han höll med båda händerna, och på den låg det ett nystan af vintersömniga ormar. Han gläntade på buren och kastade in det.
Det föll i hennes knä och var mjukt och tungt, och hon stelnade af fasa.
Då begynte hennes drömvärld att vackla och klarna under ett egendomligt kallt och tunt ljus, så att hon plötsligt blef fullt vaken och såg lifvets öknar och människornas hårdhet. Hon såg Valdemar, som sorglöst red bort med sin älskade, och hörde ännu drottningens skratt.
