Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


ull, också var en gåfva af helgonet och renade henne från hennes skuld. Hvar timme hade sin stilla och högtidliga syssla, och jorden låg så långt borta. Sju gånger om dagen fick hon sjunga Guds heder, och efter hvar ton hörde hon änglaskarornas jubel under hvalfvet.

— Lyckligt det folk, som har kloster, där den betryckta och trötta kan få en fristad! — hviskade hon hvar natt, när hon väcktes af klämtslag och huttrande tände sitt ljus för att följa systrarna och höja glädjerop.

Men jorden var ännu icke så långt borta, som hon hade trott. Mullen satt fast under sandalerna, och skuggan af det, som skett, krympte icke utan växte och blef allt längre. Ännu åratal efteråt kunde hon sitta och stirra i minnet på de dagar, då hennes aningar blefvo mer och mer bestämda och hon darrande och med ansiktet gömdt i händerna anförtrodde sig åt syster Hillika, den äldsta af nunnorna, som hade att vägleda henne den första tiden. Hon kom ihåg, hur hon snart icke vågade visa sig längre utan stängde in sig i sin cell och skyllde på sjukdom. Allt, som sedan hade följt, försvann i töcken. Hon mindes bara den morgon, då medan den fridsamma matutinan ljöd från

207