Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


annat. Om hon bara hade fått ett enda sakta hjärteord från honom, en god blick, som hemligt hade sagt henne, att han känt igen henne!

Hon föll på knä, och fast det värkte att ligga så, reste hon sig icke.

Kyrkan var full af pilgrimer, och ljusen omkring Eriks silfverskrin på altaret fladdrade i draget från det trasiga taket, ofta nära att slockna. Från muren bakom altaret hängde de röda och gula flikarna af hans baner. Ofverallt voro hällarna bortlyfta från grafvarna, som omslöto de forna ärkebiskoparnas kroppar, ty längre fram skulle de också flyttas till den nya kyrkan. Det var håliga ögon och kinder och knäppta händer i halfförmultnade handskar. Om halsen på hvar och en bredde sig ännu det hvita pallium, som efter att ha legat en natt på petersaltaret i Rom skänkts af påfvarna. Hon kom ihåg systrarnas berättelse om Agnetas små lamm, som välsignades i kyrkdörren, och hon skulle velat få kyssa det gulnade yllet för att bättre kunna anropa sitt helgon om nåd. Men kedjor voro uppspända på båda sidor om midtgången, för att ingen skulle komma åt att stjäla af de heliga relikerna.

Hon böjde sig ned och tryckte pannan mot

222