Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


De andra nunnorna stodo ännu lika orörliga nere vid dörren, men hon hörde icke längre till dem, och hon glömde att lägga en skärf i offerstocken.

Där ute var det redan mycket folk samladt för att få se konungen, när han gick till sofstugan. Lycksökare, som friade efter ämbeten och gunst, hade ställt sig uppe i svalgången utefter väggen. — Han måste vara trött — hviskade de — och måltiden blir kort. Han går tidigt till sängs. — De fingo ett smilande och mjukt sätt, gingo på tåspetsarna, vände ögonen uppåt och voro i ett tillstånd af största spänning och salighet De påminde om gamla gubbar, som göra sig till för en flicka. — Nu dricker han! — sade de och tittade i dörrspringan och klunkade och visade med munnen, hur han bar sig åt. Om de själfva hade tömt bägaren, kunde det icke ha smakat dem bättre. Plötsligt veckade sig deras panna och de blefvo allvarliga och betänksamma, ty de kände med sig, att de skulle gå och hänga hufvudet i dagar och veckor, om de icke fingo en nick eller lyckades utfundera ett fint smicker. Det enklaste var att tala illa om hertigen och råda Valdemar att knappa in på hans

224