FOLKUNGATRÄDET
henne hälften. Det är nog betalning åt en sådan som hon… Men hvad är det du har där i de små silfverbägarna? Är det inte skönhetsmjöl? Du skall hjälpa att måla mig, men inte så starkt som hon vant dig, utan som det brukas bland de högsta. Vet att jag är af kungabörd och har rätt att sitta öfverst vid bordet hos din herre. Men allra först skall du två min panna, ty jag har sårat den mot kyrkgolfvet och känner, att den blöder.
Småpigan hjälpte henne nu att träda på kjorteln, och de öppna ärmarna släpade förnämt på mattan. Sedan tog hon silfverbägarna för att måla henne, men Jutta grep henne om handen och lyssnade.
— Nej, vi ha inte tid.
I nästa ögonblick skyndade hon ut. Hon drog igen dörren bakom sig, ännu halft blindad af vaxljusen, och ställde sig mellan de andra. Men den lilla gossen, som sprang omkring i svalgången, var med ett gladt rop vid hennes sida utan att skrämmas af den förändrade dräkten. Hon hann icke att frigöra sig från hans smekningar, innan fackelbärarna trädde ut och konungen kom i dörren. Han var upphettad och viftade med handskarna, och då han såg,
228
