Sida:Folkungaträdet Bjälboarvet.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

FOLKUNGATRÄDET


gammal gubbe. Han sänkte det skarpögda hufvudet och högg efter remmen om benet, hvar stund nära att slita sig.

Då glömde sig den högväxta tärnan och gick fram och lugnade honom med några kloka hvisslingar och kluckanden. Till sist blef han så stilla, att hon kunde stryka honom öfver nacken.

— Din fågel har ju inte grönaktiga fötter utan de äro bleka — sade hon förtrytsamt med den djupaste mansröst. — Hvad äro ni för jägare här i drotthuset, som inte veta, att en så gammal hök kommer man ingen hvart med annat än med godo?

Hon tvärtystnade och lade handen öfver munnen, men det var så dags. I nästa ögonblick voro de alla sexton redan på flykt, och vapen rasslade i kungsgården. När kläderna slogo upp på de springande, syntes det, att de hade strumpor af blankt brynjetyg. Men när de kommo upp på sandåsen, kunde de icke motstå att ännu en gång vända sig om. Den spensligaste af dem, som hade en påfallande likhet med hertigens unga dominikanermunk Martinus, knöt handen mot drotthuset och ropade:


245