FOLKUNGATRÄDET
Fulco såg ned i den öppna kistan.
— Min herdestaf är af ben med några förslitna silfverskollor — sade han efter en stunds tystnad. — I många kyrkor ute i bygderna få de bränna tran i stället för olja, ja, kalken är i månget fattigt tempel af trä. Men här hos dig dricks porsölet ur silfver.
— Har jag förbrutit mig, når mig nog mitt straff — svarade Valdemar. — Det kostar mig kanske min krona, bisp, men mutor har jag inte ens för helgonen. Jag kan blott fråga: till hvem skall nu jag lämna nycklarna, när jag far bort?
Glimma gick fram.
— Till den, du tror på.
— Slå igen kistan, vakter — befallde Valdemar — och om här finns en enda människa, som jag kan lita på, så gif henne nycklarna.
Vakterna räckte genast nyckelknippan till Glimma. Hon trädde ringen om gördeln, men de gammaldags nycklarna voro så stora och tunga, att hon måste hålla i dem.
— Många vackra radband och kors skall jag ha med mig åt dig, när jag kommer tillbaka — sade han och kysste henne till alsked.
