FOLKUNGATRÄDET
Slutligen urskilde han mellan tallarna de många hundra svarta korsen vid kapellet och steg af.
Där var en öppen gräsvall mellan själastugan och bodarna, och drottningens tärnor höllo på att bränna svartkummin och enris mot myggen. Själf satt hon i gräset bredvid elden och lekte schacktafvel med den tyste Folke Algotsson. Valdemar låg utsträckt på hennes kjortel med fötterna bland tusenskönor och Jungfru Marias nycklar. Karga och dystra obygder bredde sig åt alla sidor, men här i sänkan blommade ändå en yppig vår. Slån och lönnar voro ännu sållade med hvitt och honungsgult. Nedanför de nyutslagna hasslarna, där solen sken in, var det blått af styfmorsblommor, och nagelörten tecknade sina små hvita kors på klippmossan.
Drottningen hade vägrat att vara skild från Valdemar i farans stund, och den mandeldoftande vårluften förde med sig en fläkt af försvunna dagars makliga ro.
Rundt omkring sof hans vakt med solbrända ansikten och händerna under nacken. Lagmän Algot, som skyndat i förväg till Ramundeboda för att möta konungen, var den enda, som satt
292
